http://life.lege.net/

Leif Erlingsson

Länk hit: http://life.lege.net/viewtopic.php?p=307#307
PDF här: http://life.lege.net/doc/klarsynen.pdf

Miljömagasinet 7 april 2006 årg 26 nr 14 Kultur s. 10
Eller http://yelah.rr.nu:8181//index.php/litteratur20060328?sida=articles&id=litteratur20060328

Tisdag 28 mars 2006
Blankröstarrevolution

Vad händer med ett samhälle där ingen längre ser, frågade sig José Saramago i sin roman Blindheten? I romanen är frågan omvänd. Vad händer i ett samhälle där alla plötsligt börjar se klart? Jo, där nånstans börjar den sociala revolutionen.

José Saramago
Klarsynen
Wahlström & Widstrand

Klarsynen kunde inte komma på svenska vid en lämpligare tidpunkt än inför ett stundande riksdagsval.

Föreställ dig att det efter att rösterna räknats samman visat sig att valet utvecklat sig ungefär som väntat runt om i Sverige, med en knapp majoritet för antingen de röd-gröna eller den borgerliga alliansen. Utom i Stockholm. Där har 70 procent röstat blankt. Vad händer? Regeringen blir nervös. Vad är det som händer? Ingenting pekade i förväg på att något sånt här skulle kunna hända. Valet måste göras om. Så sker, men nu röstar 83 procent blankt.

Troligen skulle regeringen börja ana verkligt oråd – kanske till och med ana en konspiration mot demokratin, en anarkistisk sådan rentutav. Detta är precis vad som händer i Klarsynen. Men det finns inga tecken på en organiserad ”blankarrörelse”.

Regeringen skickar genast ut agenter i samhället som ska ta reda på varför människor röstat som de gjort och vem som ligger bakom. Men alla människor tiger som muren om vad de röstat på – i enlighet och med hänvisning till den grundlagsskyddade rätten att hålla sitt val hemligt. Vad göra? Jo, regeringen, och samtliga myndigheter inklusive polisen, flyr staden och utfärdar belägringstillstånd. Ingen får ta sig in eller ut ur huvudstaden. Utfarterna bevakas av militären. Bara att vänta ut upprorsmakarna.

Förväntar sig kaos – får ordning
Det förväntade resultatet är förstås att utan auktoritet, ledarskap och en rejäl regering så kommer huvudstaden att falla ner i djupaste sociala oro med kaos och en eskalerande brottslighet som följd. Till slut ska människor tröttna och i stigande skaror komma krypande och be regeringen om förlåtelse för sitt oövertänkta svek mot de demokratiska institutionerna. Men så blir det inte. Istället flyter livet på som vanligt. De uppgifter som tidigare handhades av myndigheterna börjar människor organisera själva.

Nick till den frihetliga socialismen
Frågan är om den före detta Kubakramaren José Saramago medvetet eller omedvetet härigenom skänker en nickning åt den frihetliga socialismen. Han återkommer nämligen i flera passager boken igenom till detta: i maktelitens munnar lägger han hånfulla kommentarer om den ostyriga pöbelns självklara oförmåga att klara sig utan starka ledare för att sedan understryka hur smidigt och (relativt) smärtfritt livet förlöper i staden när människor får möjlighet att organisera livet på egen hand. Med hjälp av flera händelser illustrerar Saramago samtidigt den spontana solidariteten och ömsesidigheten som uppstår mellan människor när frivilligheten får råda.

Konflikt mellan maktelit och maktlösa
Klarsynen genomsyras av en tydlig konflikt, makteliterna mot de maktlösa. Särskilt regeringen, och deras nyttiga idioter i massmedierna, mot folket. Cynismerna haglar från premiärministern, presidenten och inrikesministern. Även cyniska sanningar som orden från premiärministern när han får höra talas om en manifestation som planeras i huvudstaden: ”Vad tror de sig kunna uppnå med det, manifestationer har aldrig tjänat något till, i så fall skulle vi aldrig tillåta dem.” Inte helt olikt det anarkistiska slagordet ”if voting changed anything they´d make it illegal.”

Inte olikt Pariskommunen
Händelseförloppet har inte så få likheter med de verkliga händelser som utspelade sig under några månader i Paris med omnejd, 1871. Pariskommunen. Ett uppror, som i detta fallet var verkligt fysiskt och beväpnat till skillnad från blankröstarnas i Klarsynen, som följdes av att regeringen flydde till Versailles för att slicka sina sår, smida planer och mobilisera de väpnade styrkorna för repressionen, att slå ner upproret med kraft. Mycket har hänt sedan dess.

De barbariska scener som utspelade sig på Paris gator i maj 1871 skulle inte kunna inträffa i samma omfattning idag, delvis på grund av det skenbara civilisatoriska och respektfulla uppträdande som de västeuropeiska staterna måste lägga sig till med i demokratins namn. Men repressionen kommer, även i Klarsynen. Här utnyttjar den de godtrogna medierna, infiltratörer samt en lönnmördare.

Blindhet ersatt av politisk klarsyn
Klarsynen kan ses som en mer eller mindre direkt fortsättning på romanen Blindheten. Där drabbas samma stad som nu röstat blankt av en farsot som gör hela befolkningen blind. ”Vad händer med ett samhälle där ingen längre ser”, frågade sig Saramago?

I Klarsynen hänvisas det till den "blindhet" som drabbade staden för fyra år sedan. Nu har staden drabbats av ännu en oförklarlig farsot. Det är här Saramago knyter samman den politiska säcken och gör den tydliga poängen. Det som i själva verket hände då, för fyra år sedan, var att människor drabbades av den fysiska, konkreta blindhet de så länge på ett bildligt sätt uppvisat inför samhällsutvecklingen. De hade varit ”blinda” så länge, nu blev de blinda på riktigt.

I Klarsynen har människor istället drabbats av - just det - klarsyn. Vad gör de då? Jo, de går och röstar blankt. Och berövar borgarstaten den svaga fernissa av legitimitet som den kan hänvisa till i egenskap av ”folkvalt” organ.

En tänkbar form för uppror
Klarsynen är en strålande allegori över ett samhälle där människor förblindas av allt tal om demokrati och jämlikhet så att de inte ser den borgerliga parlamentarismens verkliga genuint odemokratiska karaktär och dess desperata försvar för ett förtryckande och fattigdomsalstrande ekonomiskt system och ett förruttnande klassamhälle där klyftorna växer sig avgrundsdjupa.

Den kan också läsas som en i vår del av världen inte alldeles otänkbar form för uppror mot och avlegitimering av statsmakten, få den att vackla. Ett sätt att knäcka ryggraden på en av de tunga samlingar av maktinstitutioner som står ivägen för ett samhälle byggt på självorganisering, inbördes hjälp och folklig makt – med andra ord nödvändiga förutsättningar för en frihetlig socialism.

Mats Runvall

(Publicerad med tillstånd från Mats Runvall och med tack till Yelah.net.)

Läs mer:
Diktatur och oliktänkande på Kuba
Saramago: Lögnen som massförstörelsevapen vann valet

Leif Erlingsson

Miljömagasinet 7 april 2006 årg 26 nr 14 Kultur s. 10, nedre halvan:
____________________________________________________________

Herr Rysansvärd 54 [Siluettbild av Gammelonkel med kikare]

Hotbilder

Gammelonkel var på hiskligt humör. Han ålade sig ned ur fönstersmygen, lade ifrån sig tubkikaren och stirrade på mig.

"Godmiddag, Gammelonkel," sade jag.

"Kalla mej inte så. Så gammal är jag inte", morrade mannen som var årsbarn med seklet. Förra seklet.

Jag visste bättre än att be om ursäkt.

"Nå, få se på dig." Han granskade mig med örnblick. Jag hade vant mig vid den nu efter ett par år och stod rak i ryggen. Sedan sade han: "Vad är det som trycker dig?"

Jag hoppade till lite. Jag tror nog att han såg det. "Ja, det är ju det här med hotbilderna."

"Vilka hotbilder?"

"Som man får höra om. Och läsa om.

"Jaha. Var kommer de ifrån?"

Jag försökte tänka. Det var en vanlig sysselsättning för mig i sällskap med Gammelonkel. "Självmordsbombare," försökte jag.

Han skakade på huvudet. "Det är inte självmordsbombarna som skapar hotbilderna. De skapas av dem som försöker försvara sig mot dem. Plus folk som inte kan den religion de säger sig försvara. Sedan går det ut över alla andra."

Vi satte oss bland tidningstravarna. Den väldiga datorn var släckt och tyst.

"Det står i Koranen, fjärde suran, att en troende inte dödar en annan troende. Och det betyder troende."

"På Allah då?"

"Troende. Andligt sinnad. Enligt Koranen är inga självmordsattentat möjliga. Du får inte anfalla någon som inte anfaller dig. Du får inte hota eller döda civilister på dansrestauranger eller i bussar. Du får inte välja tidpunkten för din egen död. Det valet är förbehållet Allah, enligt muslimerna."

Vi hade inte talat så mycket om andliga ting. "Är Gammelonkel muslim?" slank det ur mig.

"Icke. Vi har ett språkfel i svenskan. Vi säger 'Jag tror. Jag tror inte. Jag vet.' Vad jag vet kan vi kanske återkomma till. Jag är varken muslim eller kristen. Men folket som arbetar i mina koncerner är protestanter och katoliker och sunni och shia och buddister och shinto och allt möjligt annat. Och då vore jag en dålig företagsledare om jag inte var underrättad om vad de håller sig till."

"Ähffmm," sade jag, mycket intelligent.

"Och du måste göra samma sak när du tar över.

"Flmmbgt."

"Alltså måste vi respektera deras trosuppfattningar. Visste du att det bor nästan fyra hundra tusen muslimer i Sverige i dag? Borde vi inte veta vad de håller sig till?"

Det fanns bara ett rimligt svar. "Jo."

"Hotbilder kommer inte från de vanliga troende. Hotbilder skapas av dem som vantolkar sina religioner. Böjer dem för sina egna syften. Oavsett om de vill angripa eller är i försvarsposition. Det skapar kaos och lidande. Under tiden lever de flesta människor sina enkla liv utan att skada någon."

Jag hade inte tänkt på det tidigare. Han böjde sig fram och klappade mig på knäet med en genomskinlig gammelmanshand.

"Käre pojke. Du gör mig så glad."

Jag blev generad. Det var inte första gången som Gammelonkel hade meddelat mig något och fått det till att jag höll en föreläsning för mig själv.

"Det står i Koranen att en muslim ska be fem gånger om dagen frånsett under sjukdom, på resa eller vid livshot. Jag ber femhundra gånger om dagen eller mer."

"Hur då?"

Han log sällsamt. "Varje gång jag ska fatta ett beslut försöker jag lyssna inåt och fråga: 'Är det här det bästa jag kan åstadkomma?' Och det tog några år, men till slut började jag kunna uppfatta svaret på mina frågor. Eller böner, om man så vill."

"Aha," sade jag, fascinerad.

"Du kan se det som en slags meditation. Det skulle inte vara dumt om du prövade det själv."

"Det låter som när jag träffade Gunilla!" halkade det ur mig.

"Just det!" dånade Gammelonkel. "Och du lyssnade och bestämde dig. Det var rätt. Om du lyssnar inåt när du ska fatta ett beslut kommer du aldrig att utgöra en hotbild för någon. Då kan jag vara trygg."

Han knäppte händerna över magen och slöt ögonen.

Hugo R.

(Från Miljömagasinet 7 april 2006 årg 26 nr 14 Kultur s. 10.)
(Med tillstånd från Hugo R. förmedlat via Miljömagasinet.)

Leif Erlingsson

Se även Har vi blivit programmerade?